Minns ni i somras (å ljuva sommartid) då jag filosoferade över vad som når oss även om vi inte själva söker det? Kärleken är ett känt exempel, storslagna nyhetshändelser likaså. Några påstår att det som är RIKTIGT bra alltid kommer igen.
Men jag brottas med detta. Det nya medielandskapet gör det trollbindande enkelt att ta reda på, veta, kunna, lära och känna till allt som händer, att ha svaren, insikten och ständigt vara #ajour. Men till vilket pris? Och vilka hamnar utanför när de inte hinner eller pallar med trycket och tempot? Sociala medier kanske minskar kunskapsklyftorna, men de minskar inte ängsligheten. Ingen vill vara ”the last to know”.
Är du med på känslan? För att undvika risken att missa en nyhet skapar jag tex oändliga arkiv där jag lägger artiklar som jag ska ”läsa sen”. Jag prenumererar på feeds som garanterar att jag inte går miste om produktsläpp, PR-kupper, demonstrationer, statskupper, digitala utspel och virala videos. Att skörda de här kanalerna systematiskt varje dag är mitt sätt att försöka minska min ängslan. Mattias Jansson aka @Kommunchef skrev till mig idag: ”Tillslut går jag igenom allt jag sparat och hårdgallrar och känner att några stenar faller från mina axlar”
Så vem bryr sig egentligen om att du inte har koll på #dendärnyagrejen? Nyheten om Steve Jobs bortgång var den mest uppmärksammade händelsen under förra onsdagen. Vid niotiden fick jag en tweet från en person som undrade om jag hade tagit sovmorgon eftersom jag var dryga timmen sen på bollen.
Det är inte svårt att vara ständigt uppdaterad. Men det kommer bli svårt att skapa en värld där det är OK att inte vara det.
Lästips: Kalle Magnusson på Bokensframtid.se, delade med sig av ett väldigt intressant inlägg om vad som händer om man, som vi, arbetar med digitala medier och plötsligt känner att svurmeriet för webben avtar.
